Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

I årets konstkatalog om konst i Gysinge har Bengt Söderhäll från Mon vid Dalälvens strand, maj 2009 skrivit detta vackra naturepistel om en trasmatta.


Jag springer längs Dalälvens strand. När koltrasten passerar några meter framför mig, med en tråd i näbben, saktar jag ned och en bild dyker upp inombords. Jag sticker in tråden med hjälp av koltrastens näbb som skyttel i mänsklighetens allomfattande väv och en berättelse om en trasmatta vävs, en väv där allas våra konstfärdiga berättelser om våra liv, levda och önskade, finns inslagna.

Trasmattan

I min värld ligger trasmattan kvar och omsluter minnen av det som varit och som bär det nu och framtid, som är min värld. Den låg som sagt i hallen, mjuk och knutig och randad av åratals arbete och liv. Först fanns den inte, med det som skulle bli den, omslöt de kroppar, som trampade det golv där den kom att ligga; alldeles innanför innerdörren, nittio centimeter bred och de vita fransarna aldrig välkammade, alltid välkomnande. Allt det nötta. Det använda och färglösa blev i den nytt. Oanvänt och färgstarkt, en tid räknad i månader, men när år förflutit togs den för given och den blev vardag och självklar. De blåröda inslagen, familjefaderns flanellskjorta tvättad hundra gånger och mer, till sist alltid upprullad för att inte skylta med hålen på armbågarna och klippt i remsor och rullad till nystan, som en katt gärna utmanat om katt funnits i lägenheten. Det ljust bruna benpåsar, där maskorna kilat ihärdigt upp och ner, till moderns, väverskans förtret. Nagellacksprickat före tvätt. Blågrönrandigt. En murarskjorta sydd i skolslöjden, använd endast en gång. Galgen blev dess plats solvarv efter solvarv. De bruna knapparna med fotbollsmönster klipptes bort och sparades i röda knappasken och det färska tyget lyste längs hallgolvet. Allt det vita? Det vita emellan och före och efter? Hade svala lakan nötts till trasor och lärt sig tjäna som bakgrund och ledstång? En vitskjorta som lyst upp ett bröst ovant med sådan fägring och följt vänner och syskon till sista vilan, urvuxen.

I de trasorna älskade en gång en kvinna och en man. I de trasorna tjänte en man sitt börd. I de trasorna brynte en kvinna blåvita ben. I de trasorna grät ett barn På de trasorna går en man, en människa. Den låg i hallen och bjöd oss att slå ner fötterna på den värld den omslutits av. Nu ligger den till vardags i garaget med vinterfrukten, Ingrid Marie, i sin famn – och håller frosten stungen.

 

.