Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

FISK MED VATTENSKRÄCK
 
Ödet ville retas med mig. Lät mig bli född i Fiskarnas tecken. I en liten enslig by vid branta berg, som störtade huvudstupa ner i havsfjärden.
 
Bakom vagnsboden låg vattenkällan, där gårdens hushållsvatten hämtades varje dag. Där bodde Han; mitt livs gissel: Källargubben! Han, som sträckte upp sina slingrande våta armar mot nyfikna ungar, när de ville spegla sig i den släta vattenytan under brunnslocket. Där nere i det grönsvarta bråddjupet levde min barndoms varulv och väntade på sitt villebråd. Det hade Farfar sagt och Farmor försäkrat och varken Far eller Mor förnekat. Det var således ingen tvekan om sanningshalten. I ladugården bodde en av Källargubbens tusen bröder i den källa där kvällsmjölken kyldes under natten. Var gång jag såg Far spänna ryggen över kanten för att lyfta ner mjölkkrukorna i brunnen, höll jag skräckfylld andan av fruktan att Far skulle ramla på huvudet ner i Källargubbens gastkramande famn.
 
Fjärden saknade långgrunda och barnvänliga vikar. Av den anledningen var varje enskilt samröre med det olyckssaliga vattnet vid sjön strängeligen förbjudet för oss barn. Någon enstaka gång per sommar hade Mor tid att följa oss barn ner till sjön för att övervaka badandet. Jag plaskade lydigt tätt intill stranden. Skräcken i min Mors röst fortplantade sig till mig. Utanför vassen lyste åter det bläcksvarta djupet. Att titta dit utåt gav mig kramp i magen: Tänk att gå ett steg för långt ut och rutscha rätt ner till Källargubben!
 
Den sommaren jag fyllt tolv år fick jag gå i simskola. Det var bara det felet, att alla andra barn var åtta år. Otroligt små och barnsliga för en tolvåring, men ack så entusiastiska och modiga de var. Att redan vid torrsimmet avslöja min okynnighet inför dessa barnrumpor knäckte totalt mitt självförtroende. Handlingsförlamad av skammen inför småglina och paralyserad av det svarta vattnet lyckades jag aldrig avancera utanför badbryggan, där man visade upp sin simkunnighet.
 
Jag uteslöt badliv ur mitt leverne. I femton år.
 
Så mötte jag kärleken i en fisketokig man. Många timmar har jag tillbringat i små, enligt min uppfattning, sjöodugliga båtar med en kronisk kramp i övre magmunnen och med båda händerna fast greppande om båtkanterna. Oroligt har jag väntat på att han skall återvända från den skummande sjön, under det att groteska syner har passerat revy för mitt inre; vågor som hus, båtar som tändsticksaskar, vattenfyllda oljekläder intrasslade i nät, sugande undervattensströmmar… Källargubbens vrede.
 
När kärleken bar frukt, fick jag en godtagbar ursäkt att hålla mig på grunt vatten. När jag plaskade omkring med barnen, upptäckte jag att jag trots allt kunde simma. Om jag bara slapp det svarta okända djupet. Vid den upptäckten stärktes mitt självförtroende och jag anmälde mig till en simkurs för vuxna. Vilket lyckodrag! Där fick jag leka med vattnet och lära känna detta fruktade, våta element. Jag fick simma utan skam i barnbassängen. Snart blev jag vän med vattnet och den dagen jag kunde lägga mig lugn och avspänd och flyta på min livslånga fiende, den dagen upplevde jag mitt livs triumf! Vilken lyckokänsla! Kramperna löste upp sig och jag förstod äntligen vad ordet självförverkligande stod för.
Jag blev badentusiast. I simallen.
 
För fortfarande lurar skräcken i djupet på varje okänd badstrand, vid vaken för nätet under isen, under båtens köl … Jag blir aldrig kvitt Källargubben. Bara lite grand.
 

 

.