Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

SHAKE BABY, SHAKE            
eller
Den exploaterade hemmafrun
 
Det hände sig en mulen oktoberdag för trettio år sedan, att jag (då trettiofemårig, undersätsig och stelbent hemmafru) gick till den enligt rykte bäste damfrisören i stan, för att klippa några centimeter från min kalufs. Den skönlockige betraktade min hårman med kännarblick och smickrade mig under klippningens gång med att säga att jag hade ett ovanligt följsamt hår. ”Skulle du inte vilja ställa upp som frisyrmodell på frisörmässan i nästa vecka?” Jag bad om betänketid och gick hem och tog mig en funderare över natten. ”… skulle ju vara kul att få träffa lite nytt folk … slippa ungarna en eftermiddag…bli tjusig i håret … tjäna femti spänn … känna sig uppskattad…” OK, jag ringde klipparen på morgonen och meddelade att jag nog skulle kunna slita mig loss några timmar för att ställa upp som modell.
 
Dagen kom och iklädd det bästa jag hade, gick jag till friseringen. Dit hade även kommit tjugo andra förväntansfulla kvinnliga varelser. Efter en halvtimmes exalterad väntan anlände även coiffuresociteten. I spetsen marscherade en sammetsögd fransman med grå tinningar: Den store mästaren från Paris, monsieur Vadenuvar. Efter honom strosade ett par, tre sofistikerade assistenter samt en hel hoper med marknadsföringsfolk från olika företag i hårbranschen. Så började hela följet att vandra runt, gnuggande och klämmande oss i huvudet. Monsieur själv valde ut den bästa hårboskapen och i den flocken befann sig lilla jag.
 
Man började schamponera och färga och tona och klippa och locka och permanenta och jag vet inte vad. Jag lyckades avvärja en rödfärgning av mitt av naturen syndfullt svarta hår och blev därefter lämnad i fred. Orsaken fick jag sedermera veta; jag skulle klippas och ”rullas” på scenen. De flesta andra gjordes klara på friseringen.
 
Efter detta blev den utvalda skaran föst iväg till en närbelägen klänningsaffär, där vi enligt order skulle låna oss en ”häftig” klänning. Jovisst, jag hittade en riktigt söt gåbortsklänning (har aldrig legat åt det häftiga hållet). Men oj, oj, oj, mina skor! De var vad man skulle kunna kalla modell Ä, för jag är alltid ungefär fem år efter min tid p.g.a. såväl ekonomiska som revolutionära skäl. Mina lågklackade skor till klänningens moderna kjollängd och mina taxben var iögonfallande opassande, men jag höll god min (av ekonomiska och revolutionära skäl) och det gjorde tanterna på affären också. Men jag gissar att de led av tillbakahållna skrattparoxysmer lika mycket som jag.
 
Så förflyttades vi till det stora hotellet, där kvällens evenemang skulle äga rum. Fem minuter före visningens början, mitt i prepareringen av min vänstra eyeliner, får jag veta det fruktansvärda; jag, plus två andra tonåringar, skulle utgöra den stora, svängiga öppningsscenen. Vilt protesterande fick jag som alternativ att vara Le Grande final, vilket innebar att jag skulle bära ett jättestort dok i guldlamé med åtföljande hårdsprayad peruk, som var en meter mellan vingspetsarna. OK, det lät trots allt bättre. Tyvärr befanns jag vara allt för kort i rocken för den majestätiska togan och då fick jag allt vackert finna mig i att vara kvällens preludium istället för postludium.
 
Prövningen började med att jag fick en jättelockig pippi-långstrump-röd peruk på huvudet. Den skar sig ohyggligt mot de chockrosa blommorna på min söta lånade klänning, men det var det ingen som fäste något avseende vid. Någon sa att jag nog skulle se fränare ut med en cigarett i handen, så jag tände en. Trots att det var fem år sedan jag lade av med den lasten, drog jag i ren desperation ett djupt halsbloss för att hämta kraft från det inre. Resultatet blev en våldsam hostattack, som totalt ruinerade den nyss anlagda ögonmakeupen. Mascaran rann i floder nedför kinderna. När det lugnat ner sig, fick jag hjälp av någon barmhärtig samarit med att återställa mitt övre yttre. Under tiden instruerade oss marknadsföringsmannen för det undergörande schampo, som användes under visningen, om hur vi skulle bete oss under scenuppträdandet. ”Shaka och skratta med hela kroppen, uppför er likadant, som när ni har partaj hemma i vardagsrummet!” Jag, som aldrig vare sig shakat eller haft partaj hemma i vardagsrummet, blev ju enbart ytterligare nervös av dessa instruktioner och skakade istället med hela kroppen.
 
Så släcktes belysningen inne i salongen, sorlet tystnade och man satte igång grammofonen. På skivtallriken låg Björn Skifs amerikasuccé Hooked on a feeling. ”Oggatjakka-oggatjakka” viskade skivan och så blev vi, tre presumtiva go-go-girls, inknuffade på den spotlightbelysta scenen, där endast fanns ett bord med champagneglas och en helsmart kvinnlig confrencier.
Med ett dödens leende klistrat på läpparna och med ögonen fastnitade på de andra tjejerna (jag måste ju se hur man skulle göra) knyckte jag omkring i scenens periferi. Någon gav mig ett av champagneglasen (fyllt med Pommac) och med det i den ena näven och med olycksaliga cigaretten i den andra, borde jag ju känna mig självsäker och lugn. Men mina skakningar fortsatte oförtrutet och jag lyckades skvätta ut det mesta av glasets innehåll på confrenciösens Paris-modell. Men hon skrattade mot mig ändå och kastade med kroppen som en kalv på grönbete. Själv struttade jag förtvivlat vidare och låtsades trots allt tillhöra ”det vackra folket”. Äntligen tonades skivan bort och med en Idla-flickas lätta steg fläktade jag ut från scenen. De andra tjejerna, som var i discoåldern och upplevt sånt där varje vecka, hade haft det helfestligt, men försökte trösta mig:”Ta’t med en klackspark, man måste ju tåla en frostnatt vettu’väl!”
 
När det så småningom blev min tur att klippas och ”rullas” var jag helt lugn. Jag hade upplevt en frostnatt, så detta var som en smekande julikväll. T.o.m. att jag måste vandra omkring i bänkarna bland trehundra damfrisörskor gjorde mig ingenting. De klämde mina hårrullar och kommenterade lockvinklar, men jag kände mig upprymd och ihålig. Det var väl chocken. Så kammade mästaren mina lockar och lade dem högt och lågt och jag gick återigen ut bland publiken och blev kommenterad, men jag var lika lugn. Jag kände mig mycket självsäker och så vacker, som man måste vara, när en mästare från Paris har skapat ens frisyr.
 
Efter att ha kvitterat ut mina surt förvärvade penningar gick jag så hemåt med ett lyckligt leende på mina läppar, fortfarande med samma känsla av skönhet. Väl hemma i huset fick jag kvällens andra chock, när jag för första gången under kvällens lopp fick tillgång till en spegel:
Jag påminde starkt om Krabb-abbarns hustru i Åsa-Nisse-filmerna. Frisyren var ungefär densamma, som jag hade på femtiotalet, men nu var jag tjugo år äldre. Fick således ingen hjälp precis från ansiktet att bära upp frisyren. För detta hade jag offrat flera timmars sinneslugn och barnvaktspengar. Min man var som tur var bortrest, så han slapp se mig. Till yttermera visso hade jag visat mig offentligt för trehundra personer och trott att jag var någonting att titta på.
 
Ja ack, fåfängans marknad är bedräglig! Dess belackare hade nu ännu en anhängare.
 
 
 
 
 

 

.