Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

Den magiska trasmattan
av Christer Barregren
I
En gammal gumma vandrade stigen fram en trasmatta under armen. En stor storm var i antågande. Den sände ut förlöpare som rev och slet i granarna och kastade ner varningsdroppar på gumman som tappert stretade på. Till slut kom hon fram till en liten stuga och knackade på. En ung torparfröken öppnade.
“Fröken Godhjärta, liten och rar”, sade gumman, “får jag söka skydd hos fröken under natten undan vind och regn så är jag henne evigt förbunden och ska ge henne en stor gåva innan jag ger mig av.”
Den unga torparfröken kunde förstås inte stänga ute gumman utan lät henne stanna över natten. När morgonen kom gav hon den unga fröken sin trasmatta och sade att den var magisk.
“Den kommer att uppfylla alla era önskningar,” sade gumman, “så länge dom är goda. Men akta er. I samma ögonblick som ni önskar en annan varelse något ont så kan ni inte längre önska er något, och allt ni en gång har fått kommer att tas ifrån er.”
Den unga fröken trodde inte på gumman, men hon tackade i alla fall för mattan och neg som en äkta fröken. Hon såg att mattan var smutsig och tog den till bäcken bakom huset för att tvätta den. På den tiden tvättade man allting för hand, ty detta var mycket, mycket länge sedan. Vattnet var kallt och hennes händer blev snart röda och stela av kylan. Då funderade hon på vad gumman hade sagt. Att önska sig en piga som kunde hjälpa henne tvätta, det kunde inte skada, tänkte hon. Och så önskade hon det, och i nästa stund stod det en piga bakom henne och frågade om hon behövde hjälp.
Mattan var magisk.
En månad senare var det vår i luften. Blommor blommade på marken och fåglar flög i luften. Och stugan där torparfröken hade bott var inte längre en liten fattig stuga utan ett ståtligt slott. Överallt fanns det pigor som tvättade kläder och skurade golv och gjorde allt sånt som pigor gör. Där fanns också gårdskarlar som högg ved och en husmor som lagade mat i en stor ugn. Och mat behövdes i mängder ty slottet hade många gäster från både när och fjärran. Alla var dom unga, vackra, rika och hade inget bättre för sig än att rida från slott till slott och äta och dricka så länge det fanns något att äta och dricka kvar. Så gjorde man på den tiden. Det var, som sagt, mycket länge sedan.
Den unga fröken, som nu var en slottsfröken, hade gömt undan mattan bakom ett skåp för att inte önska sig något elakt av misstag och mista allt hon hade vunnit. Nu satt hon hela dagarna på en tron av guld och intervjuade friare som ville gifta sig med henne. Hon var ung och vacker och sagolik rik. Mer behövs inte för att friare ska komma sättande från hela världen och andra ställen. Trots detta var det ingen som dög. Prinsessan ville ha en riktig prins.
Hon visste hur en riktig prins var, ty hon kunde många sagor. Och så en dag, äntligen. Där kom han, hennes drömprins. Han var så förnäm att han inte behövde göra någonting själv. Han hade folk som tog på honom kläder på morgonen och andra som tog av dom på kvällen. Ville han inte gå blev han buren. Ville han ha en karamell så fick han det, även om det inte var lördag. Han behövde inte ens torka sig själv när han hade badat. Honom ville den unga fröken ha.
Snart var det dags för bröllop. Och vilket bröllop det skulle bli. Alla var bjudna och alla kom, även prästen, och det var tur det för det var han som skulle viga dom unga tu. Och sedan skulle det bli fest i dagarna tre. När den stora dagen var inne lekte den unga fröken och hennes prins kurragömma i ett av slottets många torn. Medan gästerna bänkade sig i det blå kapellet gömde sig prinsen bakom ett stort skåp. Det var något i vägen, och han drog ut en gammal smutsig trasmatta.
“Den skola vi bränna i husmors stora ugn”, sade han ty han tyckte om att elda saker, denne prins. Och så rusade han iväg.
“Du skulle bara våga!” skrek fröken och försökte rycka mattan ifrån honom.
Sedan började han att springa, och hon sprang efter. Och han sprang ner i köket och slängde upp luckan till stora ugnen och skulle just slänga in mattan då den unga fröken fick tag i den och skrek: ”Jag önskar att du förvandlades till en padda, här och nu, för det här!” Och vips blev prinsen en padda.
I samma ögonblick ångrade hon sig och önskade att han skulle bli människa igen, men nu hade hon önskat en annan varelse något ont, och inga önskningar gick i uppfyllelse. Då försökte hon kyssa paddan, men då hoppade den ut genom ett fönster och försvann.
Och så gjorde alla hennes gäster. Dom hoppade ut genom fönster och dörrar sprang så fort dom kunde därifrån. Snart var hon ensam kvar. Ensam vandrade hon genom dom tomma salarna och grät och kramade sin matta.
Till slut lade hon sig på sin säng och somnade, och när hon vaknade var hån åter i sin fattiga gamla stuga, och allt hon hade önskat och fått var nu borta för alltid.
 
II
Det är svårt att vara fattig, och ännu svårare för den som varit rik och kunnat unna sig allt. Hur skulle hon kunna arbeta på åkern igen och tvätta kläder i den kalla bäcken och mala mjöl och laga mat helt ensam, hon som hade haft allt?
Den stackars fröken låg mest i sin säng hela dagarna och suckade djupt och tyckte synd om sig själv. För att få pengar till mat sålde hon det lilla hon ägde, och snart hade hon inget annat än den gamla mattan kvar. Till slut var hon tvungen att sälja den med. Hon gick från gård till gård och frågade om någon ville ha den, vart hon än kom fick hon nej.
Till slut kom hon fram till en stor stad. Även där gick hon från dörr till dörr som en tiggerska, och ju längre hon gick desto fattigare blev husen. När hon kom till det fattigaste huset av dem alla öppnade en gammal blind lärare, och äntligen fick hon sin matta såld. När det var gjort kände hon sig lättare till sinnet och kunde gå hem igen, försonad med sitt öde.
Den gamle läraren hade inte mycket glädje kvar i sitt liv. Hans fru var död sedan länge. Hans blindhet gjorde att han inte kunde arbeta. Han satt hemma och tänkte på gamla tiden, då världen gick att förstå. Nu satt han med mattan i sitt knä och visste inte att den var magisk, ty det hade fröken inte sagt.
Läraren tyckte om mattan, ty den var gammal som han. Han smekte de med darriga händer och önskade att han kunde se hur den såg ut. Sedan satt han länge och bara såg på mattan innan han förstod att han faktiskt kunde se igen.
Nu följde en munter tid. När läraren förstod vad mattan kunde göra gick han ut på stan och önskade tillbaka sin barndoms stad. Bort med dom stinkande automobilerna! Fram med hästar! Inga fler ångbåtar. Åter syntes master svaja vid havet; sjömän sjöng sjömanssånger till taktfast rodd och seglen slog i vinden. Fabriker – bort. Höghus – bort. Gator av sten, vilket påfund. Dom försvann i ett huj och tillbaka kom stigarna där man kunde gå utan skor och känna doften av gräs.
Hela dagen gick han genom staden och önskade den tillbaka så som den hade varit innan allt blev så fel. Till slut kom han fram till ängen där musikanter spelade fiol och ungdomar dansade, och där hade också han dansat en gång i sin ungdom, tillsammans med den vackraste kvinnan som fanns, hon som sedan blev hans fru.
Visst, han försökte önska henne tillbaka, men det kunde inte mattan hjälpa honom med, och hans sorg var stor.
Och där fick han se alla dom som hade förändrat hans stad och gjort den blå himlen svart av rök. Där gick dom, alla affärsmän och direktörer med sina stora magar. Och där gick politikerna som gått med på allt bara dom fick tjäna pengar. Nu gick dom vilsna omkring och visste inte vad dom skulle göra.
Läraren skrattade gott åt dom, men när han fick se borgmästaren själv så kunde han inte hålla sig längre utan önskade att han skulle jagas ut ur staden av alla kor, hästar, grisar, fåglar och alla andra djur som inte fick plats i den moderna staden. Och skrattande såg han borgmästaren bli stångad och sparkad och hackad och jagad ut ur staden. Sedan såg han inget mer.
Nu fick läraren lära sig att allt man fått, äger och har kan tas ifrån en, även om man har en magisk matta. När han äntligen hittade hem slängde han ut allt han ägde på gatan och skulle tända eld på det då en ung snickare kom förbi. Han frågade om han fick ta mattan. Han skulle sy en rock av den, sade han, ty han hade inte råd att köpa en.
Läraren berättade hela historien och frågade sedan om snickaren var säker. ”Ja, käre far. Jag ska bara önska goda ting”, sade snickaren och då fick han mattan. Sedan lät han en sista önskan gå i uppfyllelse för läraren som varit så snäll och gett honom matten; sedan gick han vidare.
Han letade upp den fattiga torparfröken och fick höra hela hennes historia. Även hon fick önska sig en sista sak innan han gick vidare. Han hittade den gamla gumman som sålt mattan till torparfröken. Och hon berättade vem hon hade köpt den av, och så gick han vidare och träffade alla som ägt mattan. Alla berättade vad dom varit med om, och alla fick önska sig en sak till innan han gick vidare.
Så gick han vidare, djupare och djupare in i skogen. Och varthän mattan hade gått fram där gick nu också han. Kanske besteg han dom högsta bergen, kanske seglade han över dom djupaste hav. Resan blev lång, och han lärde sig allt det goda och allt det onda som människor kan göra och blev på så vis en god man.
Inte en enda gång önskade han något för sin egen räkning. Och aldrig önskade han en annan varelse något ont.
Till slut var mattan så sliten att den knappt höll ihop, och då hittade han en köpman som berättade att han köpt den av trollen som bodde i bergen, och snickaren som gärna ville veta vem som vävt den magiska mattan förstod att han kommit till slutet av sin resa.
Trots att en stor storm var på väg gav han sig upp i bergen och hittade trollens grotta. Väggarna var täckta av mattor med dom mest fantastiska mönster. Det var hela sagor med drakar och prinsessor, slott och paddor och troll och allt som går att hitta i sagans underbara värld.
Han trängde djupare in i grottan, och allra längst där inne satt en gammal gumma och vävde.
III
En mer eländig gammal gumma hade snickaren aldrig sett, men hennes hörsel var god och utan att vända sig om sade hon till den unge mannen:
”Var rädd om dig. Storm är på väg, och då kommer trollen snart. Hittar dom dig här så slänger de dig i grytan och äter dig till kvällsmat.”
”Det ska inte hända”, sade han käckt. ”Jag ska nog ta mig härifrån – och ta dig med mig om du vill. Jag kom för att fråga om du har gjort det när mattan”, sade han och sträckte fram mattan.
När gumman tog den började hon att gråta. Hennes tårar föll på mattan som började smälta och rinna ner över hennes händer som sakta förvandlades och blev unga. Från händerna ut i armarna och över hela kroppen spred sig förvandlingen. Snart stod en strålande ung kvinna framför den unge mannen, och hon log med hela ansiktet.
”Nu”, sade hon, ”kan vi rymma, och fort, innan trollen kommer, sedan ska jag berätta allt för dig.”
Och prinsen tog henne i handen och dom sprang. Dom sprang och dom sprang. Bort från trollen. Och medan dom sprang berättade den unga kvinnan hur hon hade tagits tillfånga av trollen och satts i grottan för att laga mat och städa, och hur hon hade vävt den magiska mattan med örterna hon hade plockat och alla hemliga trollformler hon kunde. Med mattans hjälp skulle hon rymma, men trollen hade kommit på henne och tagit den ifrån henne.
Och hon berättade hur dom hade börjat önska sig saker, allt sånt som troll vill ha, men hur dom hade önskat sig elaka saker och råkat i bråk med varandra, och hur snabbt dom alla förlorade förmågan att önska något mera. Då hade dom sålt mattan till köpmannen i staden.
Och hon berättade hur hon åldrades tio år för varje år som gick i trollens fuktiga grotta, och hur hon än försökte så lyckades hon aldrig göra en magisk matta igen, ty trollen lät henne inte gå ut och samla fler magiska örter.
Och när dom inte orkade springa så gick dom, och när dom inte orkade gå så red dom, och när dom inte orkade rida åkte dom i vagn. Dom besteg dom högsta bergen och seglade över dom djupaste haven. Resan blev lång, och dom lärde känna varandra både utan och innan, och deras kärlek växte. När som äntligen kände sig säkra för trollen slog dom sig ner för gott, och med det lilla som fanns kvar av mattan önskade dom en sista önskan – att alla som en gång ägt den skulle komma på deras bröllopsfest.
Och visst kom dom, alla utom trollen förstås, och festen var så lyckad och alla var så glada att ingen kunde önska sig något mer.

 

.